”Tänk att det skulle behövas en pandemi för att få er vuxna att fatta”, sa en väns son, och syftar till våra konsumtionsvanor, klimatförändringar – och vår ohållbara livsstil i stort. Ja, visst är det på ett sätt ironiskt. Och på ett annat sätt inte. För hur skapar man förändring i en omvärld som snurrar på i en ständigt snabbare takt. Där vi alla springer runt i våra ekorrhjul utan att klara av att ta kommandon över våra egna liv och almanackor. Otaliga gånger har jag hört mig själv svara ”jo tack, det är bra. Det är mycket, men det är väl så det ska vara”. Utan att tänka – är det verkligen så det ska vara? Blir det bättre för att det är mycket och för att det går fort?
Sjung långsamhetens lov säger min inre röst, som en reaktion på den situation vi befinner oss i. Men, jag får i ärlighetens namn kämpa för att inte tappa fart när motivationen dalar för att takten saktat ned. Å ena siden är det skönt, och andra gör det mig rastlös. Jag känner inte igen mitt vanliga effektiva och snabba jag, men det är å andra sidan är det kanske sunt? Världen har saktat ned, det är något vi får acceptera. Jag står vid strykbrädan, som i dessa tider utgör mitt höj och sänkbara skrivbord, blickar ut över staden och försöker fundera på vad som är viktigt, var jag kan tillföra och hur jag gör det på bästa sätt.
Helt plötsligt har vardagen blivit mer småskalig och lokal. Rörelsemönstren har begränsats, de dagliga rutinerna infunnit sig och vi jobbar mer kollektivt för att hålla igång vårt samhälle. Från när och fjärran sluter människor upp för att göra en insats så att samhället ska fortsätta fungera. Helt plötsligt jobbar politiska motståndare sida vid sida för att hitta de bästa lösningarna för oss alla. Samhällskontraktet förstärks, och i den bästa av världar går vi gemensamt stärkta ut på andra sidan.
Vi handlar hämtmat som aldrig förr för att stödja den lokala kvarterskrogen, och vi hjälper grannen som själv inte kan gå ut för att handla. Helt plötsligt blir det som i en snabb vardag försvinner förbi extra synligt och påtagligt. Vi ser varandra – vännen, grannen, butiksägaren på hörnet. Vi hänger hemma med de närmaste. Fikar, lägger pussel och tittar i fotoalbum. Varje stund av samvaro blir en högtidsstund. I långa stunder av stillhet får vi också umgås med oss själva, och kanske gör det att vi noterar nya saker.
Covid19 blev på många sätt ett nyktert uppvaknande. Inte bara på det personliga planet, utan också för oss som samhälle. Sedan FN lanserade sin agenda med de 17 globala målen har vi fått en gemensam riktlinje för hållbar utveckling. Vi har tagit den till oss, lärt oss om målen och våra gemensamma utmaningar. Vi har pratat om dem och försökt hitta vägar att adressera dem. Men, har vi lyckats skapa någon genomgripande förändring. Nej. För, hur skapar vi genomgripande förändring?
Det är svårt att utmana invanda mönster och beteenden. Både sina egna och andras. Och våra gemensamma. Mycket av det vi anser vara normalt är ju sådant som byggts upp över lång tid och som blivit till självklarheter. Gemensamma sanningar. Jag hoppas det förändras här och nu.
Jag hoppas vi har sett det sista av Black Friday och Singles Day. Att vi tänker både en och två gånger innan vi unnar oss den där weekendresan till New York eller Alperna bara för vi kan – eller uppgraderar till senaste bilmodellen bara för att den släpps. Jag hoppas att och många med mig tar tillfället i akt och gör utrymme för förändringar som baseras på aktiva ställningstaganden. När det gäller konsumtion, resande, matval mm. Men också när det gäller arbetslivet – att tänka till på vad som är viktigt på riktigt. Jag vill ta kommandot över min tid och min planering på ett tydligare sätt. Slå ned på takten för att skapa utrymme för det som jag tror skapar reellt värde.
Ur krisen växer skott. För även om krisen är fruktansvärd på många sätt, så är den ett faktum. Och i krisen får vi nya krafter. Vi ändrar vanor och beteenden. Vi hittar nya vägar och nya lösningar. Och vi gör det tillsammans, för vi sitter i samma båt. Alla tvingas vi acceptera och förhålla oss till ovissheten, ingen är undantagen. Vi blir mer ödmjuka när vi inser att inget går att ta för givet. Och frågan kvarstår – vem är jag och vi efter Covid19? Vad kommer denna period göra med oss som människor, med vårt samhälle och med oss som kollektiv?
Tänk om det var så att det var en pandemi som krävdes för att få oss vuxna att fatta. För att vi skulle sakta ned, ompröva, tänka nytt. För att världens företagsledare och politiker skulle samlas bakom ställningstaganden som handlar om att skapa en ny modell för tillväxt som är mer motståndskraft, inkluderande och bygger på gröna principer. Som tar fokus på att säkra världen för kommande generationer. Än vet vi inte, än har vi en lång väg kvar att vandra. Det vi vet är att vi har våra barns och barnbarns framtid i våra händer, och att pandemin erbjuder ett fönster av att tänka om.
